Jag omplacerade Othello igår. Det är tveklöst bland det värsta jag nånsin gjort i mitt liv. Jag grät så mycket att jag inte kunde ringa en taxi på en kvart. Mira flyttade några dagar tidigare. Nu har jag inga katter längre (utom Hera på foder och hon räknas inte riktigt) och det känns sjukt tomt och jättekonstigt.

Jag skriver detta inlägg till alla allergiker som kan tänkas läsa här på sidan (och er som har allergiska partners): Ni är aldrig säkra på att allergin inte dyker upp! Jag har levt med sphynx i fem år och har dessutom haft kullar. Visst har jag känt av dem ibland, men jag har bitit ihop. Tills det bara accelererade och jag vaknade en natt av att jag höll på att kvävas av ett astma-anfall delux.

Alla har nog fått allergi liknelsen "vattendroppen i glaset som till sist rinner över". Läskigt nog är det helt sant. Genom att fortsätta utsätta mig för katterna redan från första nysningen (som jag egentligen kände redan när Anubis flyttade in) har jag provocerat kroppen tills den inte orkade längre.

Jag har njutit av mina fem år med mina katter, men gud att behöva hamna här och omplacera. Det är oändligt jobbigt. Så tänk efter och KÄNN efter vad kroppen säger. Ni vill inte behöva hamna här sen, tro mig.